tusentankar

fick vi hundra sommar dagar  som vi ska förvalta väl. För när en gått är där bara 99 kvar.
Jag går om aftonen i min trädgård och insuper dofterna. Syrenerna, kaprifolen och skogen luktar kåda.
Gräset är fuktigt och jag vattnar i mitt växthus. Tankarna virvlar i mitt huvud. Om livet om döden, som de så ofta gör nu när man har en nära som snart ska dö.
Hur döder kan komma som en vän och föra bort en, hand i hand när smärtan blir för stor. När livet inte ger en värdighet längre. Men hur stort tomrum den ger för oss som blir kvar ännu en stund.

Att vara rädd för döden är lika dumt som att vara rädd för att leva.
Lev och du ska dö med dina minnen. Lev och du ska dö med en värdighet. Att leva som död. Är att leva rädd. Rädd för livet, sorgen, kärleken. Kärleken, den leken som kan smärta värst av allt. Den smärtan hjärtan kan ge , ger inte döden. Var rädd för kärleken...är lika dumt.
Möt smärtan, i den vet du att du levt. Det gör ont att leva lite grann, men den smärtan kan man väl bära.
Att aldrig ha älskat torde göra värre ont än att ha älskat för mycket.