tusentankar

Jag vet inte exakt när, vilken dag, vilken timma det var som jag förstod att det du sa, det du viskade i mitt öra var sant. Att du aldrig kommer ljuga för mig, att jag alltid kan lita på dig att jag alltid kommer vara älskad av dig. Tilliten finns här, jag litar på dig. Jag äslkar dig så vanvettigt osannolikt mycket. Den rädlsa jag kände från början är borta, jag tror, nej, jag vet, att detta är på riktigt att detta är det jag alltid sökt och letat efter, att detta är för mig. Att du är min nu för evigt. Vilka klyschor men så är det. Det är verkligen så.
För första gången på många år känner jag mig helt utan ångest. Tror inte många kan förstå den känslan. Igår kväll satte jag mig nöjd och mätt och tittade ut över staden som aldrig sover, såg skymingen falla. Lysen i husen tändas långt där borta mot horisaonten. Den grå himlen färgades rosa sedan kom mörkret. Jag satt där och släppte alla tankar. Ett lugn infann sig i mig som jag hade glömt att jag hade. En magisk känsla av lugn, frid och tillhörighet. Tårarna kom, men jag lät dem rinna tills de torkade sig själva. Jag är älskad och jag älskar. Jag kan nästan känna att jag älskar mig själv, för du gör mig vacker, du ger mig min tro tillbaka på mig själv. JAG VILL LEVA! Nu vill jag leva, åldras med dig. Vila på din arm och vara dig nära.
Jag sa ifrån om de 12 dagarna utan dig, att jag pallar det inte. Jag hade behövt be dig, du kände samma sak. Ju mer du får av mig ju mer vill du ha. Du saknar mig lika mycket som jag dig. Du längtar lika mycket som jag.....en vetskap och känsla så ny för mig så den är svår att ta in. Men tilliten finns och det räcker.
Fyra dagar, så finns VI igen. Av saknaden vi växer, av kärleken vi fylls. Du underbare älskade man, som jag får kalla min.