upp o ner går det...

Ena dagen förstår jag att det är 24 mil och att han jobbar heltid, att han är trött när fredagen kommer och behöver egentid. Han har varit själv många år och då blir jag som en chock, jag är nog både nära och intensiv.
Sen kommer den dagen som jag längtar och inte kan fatta varför han inte kommer varje helg, längtar efter mig och vill vill vill.....jag blir ledsen och gråter gråter gråter....
när jag blir arg att han är så trög, att det tar och att han behöver tiden, för det behöver ju inte jag. Jag vet ju vad jag vill nu....men sen är jag klok igen och fattar hur det är.
De dagar jag fattar är lättare att handskas med. Då kan jag njuta av att längta, den varma pirrande känslan som bygger opp sig till begär, till extas....
å sen är sorgen här igen och river allt förstånd....och jag fattar ingenting!!
Är det så här det ska vara nu? Kommer jag orka det?
Jag vill så gärna att detta ska fungera, jag har mitt liv här ochhan har sitt där och vi vet vad vi vill och vi kommer få många stunder tillsammans att njuta av både skratt och annat....Men dessa 12 dagar.....må,ti,on,to,fr,lö,sö,må,ti,on,to.....ja, 11 då.....tror att första tors o fre är värst för då tänker jag att han borde kunna komma, jag borde kunna åka....men det är då han behöver få vila själv. Få tid till sitt leverne...som borde kunna vara med mig....men han är ju van att vara själv så omställningen är större för honom än för mig, det vet jag. Jag är inte van att vara själv, göra saker själv, ta mig för att göra saker själv, det ska jag träna på nu då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback