tusentankar

Jag fick ett nytt jobb.
Jag blev uppsagd från nattjobbet p g a personliga skäl då jag fått diagnos GAD med deprission och neurotiskt .
Sen sökte jag ett nytt på 50% städare....tänkte att då behöver man ju bara gå där o svabba golv, inte tänka, inte göra nåt mer än just det. Svabba golv! Facket ordna så jag fick det. Tack, detta ska jag klara absolut!!
Jag var där och tittade och det kändes lite konstigt men det kan man inte säga högt så jag sa inget högt.
Jag var där första dagen och det var garn hit och garn dit. de ska tvättas här och det ska vara så...sen ska du ha den vagnen och sen ska du beställa här och ordna här och där.....
Jag åkte hem klockan 10.30 och la mig......sov. Tills nästa dag då jag försov mig för jag ställde klockan fel. Kan inte tänka rätt kvart i och kvart över på en vanlig klocka. Digitala står det ju....6.45 eller 7.15 men nu ska det vara lite före 7an eller lite efter. Vilet är rätt??? 
Så jag kom försent. Hade ångesten med mig redan sen igår när jag inte hade somnat från den utan med den.

Det var rörigt i personalrummet där vi fikar och jag tänkte så här kommer det att vara. Så här kommer det att bli. I 15 år till.
Väl på plats var det planeringsdag för förskolelärarna. Och vi kunde inte städa där i deras personalrum. Vi städade det andra och jag tänkte hela tiden. Detta är ditt jobb. Detta är ditt yrke. Det är detta du kan. Detta du ska.
Jag är i vägen. De måste plocka undan för att jag ska städa. Barna vill väl för fan inte att jag ska städa NU!! De har ju världens viktigaste saker för sig! De bygger ett torn och leker med lego!
Jo, plocka undan här nu så tjejen kan städa. Barnen suckar och jag med.
Om det bara vore för detta....

Det är ett bra jobb. Det är ett bra yrke.
Det kryper i kroppen på mig. Det börjar alltid i låren. Sen kommer pirret som jag undrar (om jag är kåt) men vet att det är jag inte. Sen börjar det i armarna. Nacken knyter sig och skjuter pilar till mitt huvud som börjar fyllas med vassa pilar. Jag blir matt i kroppen samtidigt som allt knyter sig. Det är nu mammas fostran kommer in.
Jag sätter mig och låtsas som det regnar. Försöker skynda på Lotta att vi ska bli klara och jag får komma ut och andas. Men vi kan inte gå före 10.00 säger hon. Klockan är 9.35 nu.
Jag börjar frenetiskt torka ett golv till. Det är gjort på 8 minuter. Jag gnor en dörrpost, en till....klockan är 9.50 och vi kan dra oss ut mot städskrubben.
Klockan 10.00 sätter jag mig i bilen. startar den lugnt, backar ut och kör iväg!
Sätter på radion på högsta och så skriker jag!!
Jag skriker i 17 kilometer. När jag kör i hemma.....Hemma! har jag slutat skrika. Tårarna har torkat och jag går in till Berndt. Min klippa. Sätter mig vid köksbordet och säger att detta kommer inte att gå!
Han häller upp kaffe och så kommer allt.

Det ger mig ångest att städa, att vara i vägen, att be om ursäkt för att störa, att vara ny, att inte kunna!
Ångesten ger spänningar i kroppen och jag har just nu ont i varenda cell.
Det ger mig ångest att samhället är så det måste finnas dagis.
 Det ger mig ångest att barn är söta som troll.
Att barn är fula.
Att fröknar ser snett på städvagnen.
Det ger mig ångest att jag känner det fast de inte ser snett på den.
Det ger mig ångest att jag inte klarar detta!!
 Det ger mig ångest att jag tänker att ska jag göra detta så är mitt liv slut!
Det ger mig ångest att jag inte vill leva mer.....
att jag känner att brunnens golv är kallt.
Att jag åter igen ligger här nere ensam.
Att jag åter igen ska ligga här och börja..om jag orkar...klättra upp igen.

Jag mådde ju för fan bra! Jag sökte ju för fan detta jobb själv! Jag skulle ju klara det!
Att jag känner mig själv så lite skrämmer mig mest.
Att jag tror att jag är bra. Att jag är bäst!
I´m simple the best!

Det är jag...men inte när det kommer till detta.