slut
Vi var hos dig allihopa. Jag höll din hand. Då, när du gick. Du har det bra nu. Ingen smärta dig når mer.
Jag vet inte vad jag ska säga. det finns liksom inga ord.
hej då, vi ses!
Jag vet inte vad jag ska säga. det finns liksom inga ord.
hej då, vi ses!
väntan...
man håller andan.
Tänker, jag ska nog gå ut och pyssla lite i trädgården. Men telefonen är med hela tiden. De hade frågat om hon ville åka hem och vänta hemma, och varför inte....
All behandling är borttagen. Hon vägrar att äta. Hon läppjar bara på vattnet.
Så hon åker hem. Ligger bättre hemma och väntar.
LAH.
LasarettsAnsluten Hemsjukvård. De kommer, ger smärtstillande och väntar...
Hemtjänsten kommer. Tvättar av lite, det är varmt att dö dessa dagar.
De kammar henne. Klappar på kinden och går igen...de väntar...
Jag jobbar natt på ett äldreboende. Jag är van med döden. Jag har tappat räkningen för länge sedan på hur många döda människor jag sett, tagit hand om, följt över gränsen.
Men nu, när du ska gå från mig, bara jag gråter. Bara jag gråter.
Det är så jobbigt att se dig bara ligga där och inget vilja hellre än att få lämna oss.
Vi unnar dig ju det, cancern har ju redan vunnit, varför tar han inte hem sin vinst och drar???
Varför ska du ligga så här.
Det är så ovärdigt när döden drar ut på sin hämtning. Han har ju bestämt sig.
Hämta henne nu. Låt henne inte vänta längre...det räcker med oss andra...
inget är som väntans tider...
Vi har sagt hej då. Vad ska vi mer säga. Vi tar hand om varann, vi som blir kvar. Vi som kommer behöva tröstas. Vi saknar dig redan...den du vi kommer minnas.
Bitchen med de sylvassa replikerna. Matmor med den underbaraste porterstek. Dina bullar. Ditt skratt. Din medkänsla. Att du förstod mig. Att vi var lika du och jag. Skrattande åt samma saker...
Tänker, jag ska nog gå ut och pyssla lite i trädgården. Men telefonen är med hela tiden. De hade frågat om hon ville åka hem och vänta hemma, och varför inte....
All behandling är borttagen. Hon vägrar att äta. Hon läppjar bara på vattnet.
Så hon åker hem. Ligger bättre hemma och väntar.
LAH.
LasarettsAnsluten Hemsjukvård. De kommer, ger smärtstillande och väntar...
Hemtjänsten kommer. Tvättar av lite, det är varmt att dö dessa dagar.
De kammar henne. Klappar på kinden och går igen...de väntar...
Jag jobbar natt på ett äldreboende. Jag är van med döden. Jag har tappat räkningen för länge sedan på hur många döda människor jag sett, tagit hand om, följt över gränsen.
Men nu, när du ska gå från mig, bara jag gråter. Bara jag gråter.
Det är så jobbigt att se dig bara ligga där och inget vilja hellre än att få lämna oss.
Vi unnar dig ju det, cancern har ju redan vunnit, varför tar han inte hem sin vinst och drar???
Varför ska du ligga så här.
Det är så ovärdigt när döden drar ut på sin hämtning. Han har ju bestämt sig.
Hämta henne nu. Låt henne inte vänta längre...det räcker med oss andra...
inget är som väntans tider...
Vi har sagt hej då. Vad ska vi mer säga. Vi tar hand om varann, vi som blir kvar. Vi som kommer behöva tröstas. Vi saknar dig redan...den du vi kommer minnas.
Bitchen med de sylvassa replikerna. Matmor med den underbaraste porterstek. Dina bullar. Ditt skratt. Din medkänsla. Att du förstod mig. Att vi var lika du och jag. Skrattande åt samma saker...
en dag i taget
man får helt enkelt ta en dag i taget. När man väntar att döden ska komma och hämta hem en kär vän. Då kan man inget planera. Bara vänta. Vi sörjer dig redan. Vi planerar hur det ska bli den dagen. Och dagen efter. Men vi vet ju inte alls...
Men jag hoppas han kommer snart. Jag är så lik dig. Och jag vet hur din själ vantrivs att ligga instängd i din sjuka kropp nu. Jag vet hur han längtar att segla över haven, fara över Barcelona där du gått barfota i sanden. Din själ har aldrig varit stilla förrän nu. Han väntar och vilar...för snart, snart är den fri igen. Fri att flyga som fågeln för vinden. Jag kommer veta när han ger sig iväg, för han kommer komma förbi mig då och säga, "vi ses, senare....men nu ska jag röra på mig lite"..
Du kom i min dröm härom natten och talade om att du inte ville mer. Jag kände dig, hur du klappade mig på kinden och sa, att du visste nu. Att det var dags, att det inte var någon ide´att kämpa mer. Tumören hade vunnit, till slut.
Vi väntar....
Men jag hoppas han kommer snart. Jag är så lik dig. Och jag vet hur din själ vantrivs att ligga instängd i din sjuka kropp nu. Jag vet hur han längtar att segla över haven, fara över Barcelona där du gått barfota i sanden. Din själ har aldrig varit stilla förrän nu. Han väntar och vilar...för snart, snart är den fri igen. Fri att flyga som fågeln för vinden. Jag kommer veta när han ger sig iväg, för han kommer komma förbi mig då och säga, "vi ses, senare....men nu ska jag röra på mig lite"..
Du kom i min dröm härom natten och talade om att du inte ville mer. Jag kände dig, hur du klappade mig på kinden och sa, att du visste nu. Att det var dags, att det inte var någon ide´att kämpa mer. Tumören hade vunnit, till slut.
Vi väntar....
jag har plockat blommor i min trädgård till dig idag. De doftar...liljor, syrener, ängsbollar, man kanske inte får ha så doftande blommor på lasarettet, men du älskar ju blommor som doftar. Jag har sparat kaprifolen. Den doften ska du få med på din resa. I den doften som du älskar allra mest ska din själ få lämna din kropp och flyga på en doft av kaprifol.
För då kommer jag känna när du kommer och tittar till mig....för det vet jag att du kommer att göra!
För då kommer jag känna när du kommer och tittar till mig....för det vet jag att du kommer att göra!
så....
fick vi hundra sommar dagar som vi ska förvalta väl. För när en gått är där bara 99 kvar.
Jag går om aftonen i min trädgård och insuper dofterna. Syrenerna, kaprifolen och skogen luktar kåda.
Gräset är fuktigt och jag vattnar i mitt växthus. Tankarna virvlar i mitt huvud. Om livet om döden, som de så ofta gör nu när man har en nära som snart ska dö.
Hur döder kan komma som en vän och föra bort en, hand i hand när smärtan blir för stor. När livet inte ger en värdighet längre. Men hur stort tomrum den ger för oss som blir kvar ännu en stund.
Att vara rädd för döden är lika dumt som att vara rädd för att leva.
Lev och du ska dö med dina minnen. Lev och du ska dö med en värdighet. Att leva som död. Är att leva rädd. Rädd för livet, sorgen, kärleken. Kärleken, den leken som kan smärta värst av allt. Den smärtan hjärtan kan ge , ger inte döden. Var rädd för kärleken...är lika dumt.
Möt smärtan, i den vet du att du levt. Det gör ont att leva lite grann, men den smärtan kan man väl bära.
Att aldrig ha älskat torde göra värre ont än att ha älskat för mycket.
Jag går om aftonen i min trädgård och insuper dofterna. Syrenerna, kaprifolen och skogen luktar kåda.
Gräset är fuktigt och jag vattnar i mitt växthus. Tankarna virvlar i mitt huvud. Om livet om döden, som de så ofta gör nu när man har en nära som snart ska dö.
Hur döder kan komma som en vän och föra bort en, hand i hand när smärtan blir för stor. När livet inte ger en värdighet längre. Men hur stort tomrum den ger för oss som blir kvar ännu en stund.
Att vara rädd för döden är lika dumt som att vara rädd för att leva.
Lev och du ska dö med dina minnen. Lev och du ska dö med en värdighet. Att leva som död. Är att leva rädd. Rädd för livet, sorgen, kärleken. Kärleken, den leken som kan smärta värst av allt. Den smärtan hjärtan kan ge , ger inte döden. Var rädd för kärleken...är lika dumt.
Möt smärtan, i den vet du att du levt. Det gör ont att leva lite grann, men den smärtan kan man väl bära.
Att aldrig ha älskat torde göra värre ont än att ha älskat för mycket.
en jobbig dag
det var en jobbig dag idag. orkar inte ens skriva om den...