tusentankar

När jag får vara ifred som jag fick vara nu i 4 veckor när inte jobbet funkade och AF inte hade tid förrän den 4 mars så funkar jag. Hemma med mitt eget göra, så funkar jag jättebra!! Eller jättebra...vad jämför jag med då?
Jag har städat, lagat mat och börjat måla hallen och tapetserar mitt rum.
 Jag är superkreativ när jag får göra det jag vill när jag vill och sluta när jag inte orkar mer. När jag kan bestämma mig för att tapetsera dit sen ska jag gå o lägga mig, ja, då gör jag det och det känns super.

Men sen kommer såna där måsten....åka till mamma t ex. Fixa papper som måste vara inne för den 2e....
då kommer krypet igen. När jag tänker på att på måndag är det den 1e.....då fyller Marcus och det är ju på + sidan men då är det mars...och den 1e ska jag till läkaren och den 4e ska jag till AF, den 5e ska jag till psykologen, den 8e till kuratorn och den 10 till tandläkaren....då är krypet här och sängen känns som den enda trygga platsen i världen. Är jag utanför täcket kommer jag att dö. Då pratar hon med mig igen och jag vill inte lyssna men hon tvingar mig ju till det!

Och jag undrar igen varför jag lever när jag inte vill....men hur ska man orka göra av med sig då?
Det är den 24 februari idag och jag är ledig. Jag tapetserar och målar trappen. Det blir så sabla fint och jag blir så glad och jag är så bra!!

I am simple THE best!!

Konstiga drömmar har jag...fast jag förstår dem ändå. Inatt drömde jag att vi var på en stor hundträff. Vi hade vår Ina, men det var inte Ina utan mer en grönendal...men det var Ina. Ledaren för träffen bestämde att alla skulle ta in sina hundar i lokalen, det var säkert 500 hundar...typ, och ta av kopplen sen skulle alla gå ut och kalla in sina hundar.
Då skulle man se vad duktiga de var på att hitta sin ägare trots myllret!
Vi tyckte det var konstigt och trodde inte riktigt på det men gjorde som hon sa.
Väl ute igen ropade vi på henne men inte kom hon. Det vällde ut hundar...berner som gick ut o lade sig i snön, småhundar som skuttade omkring och letade efter sina ägare. Vi gick in och letade efter henne och under bordet längst in i hörnet låg hon. Rädd så hon skakade. Inte vågade hon sig ut själv bland alla dessa andra.

Jag förstår detta, gör du?

www.book-on-demand.com

Där kommer i dagarna min 3e bok ut. "Den stängda dörren".
Jag har lagt all min energi den sista veckan på att få det klart och inskickat. Och det känns bra och absolut meningsfullt gjort!!
Sen om jag varit disträ och irriterad beror på att min hjärna inte orkat mer än det.
Just nu går all energi i kroppen åt att hålla den varm, pannan orkar inte mde denna kyla så snart tänder jag en brasa på vardagsrumsgolvet. Det får gärna vara 5M  djup snö bara det inte vore så många MINUS grader!!!!

Idag ska jag hålla mig varm med vin!!!!

Jag är helt normal. Iallafall för att ha GAD. Att reagera så som jag gjorde förra måndagen och tisdagen på mitt nya jobb var helt enligt det normala beteendet för en som har GAD och gör nåt helt plötsligt med stora förväntningar.
Har man GAD får det inte gå så fort. Utan man måste tänka först.....åka föbi....känna hur det känns...måla upp en bild......så ser det ut....så ska det vara.....sen gå in och känna lite lite lite i taget......sen lite lite i taget......sen lite i taget.....Då kan det gå bra....bättre.
Det har min Kurator sagt! Hon ringde idag och beklagade och var nog lite lessen att hon hade missat det här tåget för hade vi tagit det i den takten man ska enligt KTB och GAD så hade vi iaf haft störra chans att lyckats med det.

Men jag är nog eg....inte 100 % iaf ledsen för att just städjobbet inte gick....även att det känns att jag misslyckats ännu en gång. Att jag kunde lagt krutet på gamla jobbet, att jag nu backade 10 steg igen och det känns förbannat jobbigt. Ångest är förbannat jobbigt.

Nästa gång jag lägger krut på något ska det vara något jag verkligen vill göra! Inte bara att jag tror att jag ska klara det....utan ska vilja göra det med!!
Jag har ett par saker som jag vill testa innan jag dör och det är väl läge för det nu då. Vi får se om jag kan....

Jag fick ett nytt jobb.
Jag blev uppsagd från nattjobbet p g a personliga skäl då jag fått diagnos GAD med deprission och neurotiskt .
Sen sökte jag ett nytt på 50% städare....tänkte att då behöver man ju bara gå där o svabba golv, inte tänka, inte göra nåt mer än just det. Svabba golv! Facket ordna så jag fick det. Tack, detta ska jag klara absolut!!
Jag var där och tittade och det kändes lite konstigt men det kan man inte säga högt så jag sa inget högt.
Jag var där första dagen och det var garn hit och garn dit. de ska tvättas här och det ska vara så...sen ska du ha den vagnen och sen ska du beställa här och ordna här och där.....
Jag åkte hem klockan 10.30 och la mig......sov. Tills nästa dag då jag försov mig för jag ställde klockan fel. Kan inte tänka rätt kvart i och kvart över på en vanlig klocka. Digitala står det ju....6.45 eller 7.15 men nu ska det vara lite före 7an eller lite efter. Vilet är rätt??? 
Så jag kom försent. Hade ångesten med mig redan sen igår när jag inte hade somnat från den utan med den.

Det var rörigt i personalrummet där vi fikar och jag tänkte så här kommer det att vara. Så här kommer det att bli. I 15 år till.
Väl på plats var det planeringsdag för förskolelärarna. Och vi kunde inte städa där i deras personalrum. Vi städade det andra och jag tänkte hela tiden. Detta är ditt jobb. Detta är ditt yrke. Det är detta du kan. Detta du ska.
Jag är i vägen. De måste plocka undan för att jag ska städa. Barna vill väl för fan inte att jag ska städa NU!! De har ju världens viktigaste saker för sig! De bygger ett torn och leker med lego!
Jo, plocka undan här nu så tjejen kan städa. Barnen suckar och jag med.
Om det bara vore för detta....

Det är ett bra jobb. Det är ett bra yrke.
Det kryper i kroppen på mig. Det börjar alltid i låren. Sen kommer pirret som jag undrar (om jag är kåt) men vet att det är jag inte. Sen börjar det i armarna. Nacken knyter sig och skjuter pilar till mitt huvud som börjar fyllas med vassa pilar. Jag blir matt i kroppen samtidigt som allt knyter sig. Det är nu mammas fostran kommer in.
Jag sätter mig och låtsas som det regnar. Försöker skynda på Lotta att vi ska bli klara och jag får komma ut och andas. Men vi kan inte gå före 10.00 säger hon. Klockan är 9.35 nu.
Jag börjar frenetiskt torka ett golv till. Det är gjort på 8 minuter. Jag gnor en dörrpost, en till....klockan är 9.50 och vi kan dra oss ut mot städskrubben.
Klockan 10.00 sätter jag mig i bilen. startar den lugnt, backar ut och kör iväg!
Sätter på radion på högsta och så skriker jag!!
Jag skriker i 17 kilometer. När jag kör i hemma.....Hemma! har jag slutat skrika. Tårarna har torkat och jag går in till Berndt. Min klippa. Sätter mig vid köksbordet och säger att detta kommer inte att gå!
Han häller upp kaffe och så kommer allt.

Det ger mig ångest att städa, att vara i vägen, att be om ursäkt för att störa, att vara ny, att inte kunna!
Ångesten ger spänningar i kroppen och jag har just nu ont i varenda cell.
Det ger mig ångest att samhället är så det måste finnas dagis.
 Det ger mig ångest att barn är söta som troll.
Att barn är fula.
Att fröknar ser snett på städvagnen.
Det ger mig ångest att jag känner det fast de inte ser snett på den.
Det ger mig ångest att jag inte klarar detta!!
 Det ger mig ångest att jag tänker att ska jag göra detta så är mitt liv slut!
Det ger mig ångest att jag inte vill leva mer.....
att jag känner att brunnens golv är kallt.
Att jag åter igen ligger här nere ensam.
Att jag åter igen ska ligga här och börja..om jag orkar...klättra upp igen.

Jag mådde ju för fan bra! Jag sökte ju för fan detta jobb själv! Jag skulle ju klara det!
Att jag känner mig själv så lite skrämmer mig mest.
Att jag tror att jag är bra. Att jag är bäst!
I´m simple the best!

Det är jag...men inte när det kommer till detta.