tusentankar

Ja nu börjar det likna nåt som nåt i den nya lägenheten. För det är vad det är...en lgh. Undrar om jag nånsin kommer känna detta som ett HEM!? Det är fin. Jättefin, ren och snyggt. Nya gardiner, nytt överkast och lätt att städa. Och det finns BADKAR=)))))
Utrrummet är enormt. Både stort och trevligt. Skönt att sitta där. men...
Ge mig tid så ska det nog bli bra...bättre.
Maken tittar på hus och pratar om det hela tiden. Jag försöker slå dövörat till för jag måste ha tid. Mer tid.

Jag vill läka och bli jordad och stadgad i mig själv innan jag vill röra på mig igen. Det är så mycket mer än bara boendet just nu. GAD.....arbete? kattungar.....och en grabb som jag tänker mycket på men han blir bara arg när jag ger mig till känna så jag får ligga lite lågt. Han behöver nog också tid och få andas i lugn och ro. Precis som jag.

Jag trodde vi skulle fått skattepengar så jag kunde ha bokat min december-ljus-terapi-resa men det fick vi ju inte då. De kommer väl i september.....får väl bli en sista minuten resa.....men jag ville ju bokat NU! Och fått gått och sultat lite på den innan....längtat och väntat och hunnit få ångest innan.....över pengarna, över att jag måste packa, att jag ska trängs med andra människor i sex timmar i ett plan, att jag inte beställt mat utan måste fixa det innan så jag inte hinner bli hungrig. För det är en ångest i sig. Hunger. I september åker maken till norrland och lingonen igen....då kommer ångesten igen. 
Men då kanske jag har skattepengar och då kan jag ju ut o shoppa......men det kan jag ju inte alls det. För t o m till Lidl är det svårt att ta sig.
Men igår var jag där=)) På cykel- Ensam. Med liten nota. Och kontanta pengar. Va bra jag är!!!

Nu har jag varit hos läkaren med och han har läst och sammanställt och kommit fram till att jag har GAD.

Ja, känns bra att det är något som det finns namn på och att jag inte är ensam om detta då...men detta är ett kroniskt tillstånd som jag befinner mig i. Och det vet jag inte om jag kan smälta riktigt - just nu. Maken är inte hemma men hade behövt han nu. Han är aningen ångestdämpande med.
Jag kan, eller borde gjort under alla år. Jag är trots allt 49 snart....och ju mer jag tänker så visst har jag haft detta länge...länge.
Man kan Googla på GAD och läsa där och visst har jag gjort det och visst känner jag igen mig. Men jag trodde detta var en del av min personlighet men just nu känns det som jag inte känner mig själv. För vilket är jag och vilket beror på GAD?? Men om jag har GAD och jag haft det sen december 1960....då är ju det jag!

Nu är jag kontrollerad, stämplad i arselet och klar! Ganska godkänd....GG. M a o. =)) Får duga vettni!
Har fysisk arbetsförmåga. Har psykisk arbetsförmåga - MEN ....... !!!!!
Bara om jag slipper vårda. Slipper ha ansvar för andra människor. Kan gå hem och göra det jag verkligen vill göra sen!
Skala morötter på Dagis till Dagisbarn som gärna vill höra en saga berättas medan de hjälper till med morötterna - KAN FUNKA!! 

Inte stapla kartonger på Willys. Nej tack! Inte ta hand om sjuka och nödställda. Tyvärr - det får någon annan göra.
Jag får inte abdikera som Morsa till De Tre Musketörerna - MEN jag behöver inte "ta hand" om dem - bara Fika och ha mysigt med dem. De är ju faktiskt vuxna nu och de har ju egna ben som de verkar stå ganska stadigt på utan mina kryckor=))
forts följer...