tusentankar

Ja det är jag och tänker nog vara det.
Men när de där djupa dipparna kommer så orkar jag bara inte med mig själv. Då gäller det att jag sätter fokus på det rätta stället.

KÄRLEK                        Söner                        Barnbarn                Man

VÄNSKAP     Äktenskap             

Jag ska inte eg nämna några namn för glömmer jag en så gråter den 

men det är de som håller mig uppe                   Men min kurator säger att jag måste hålla mig uppe för min egen skull och det                                                                           är förbannat svårt


Jag gör så gott jag kan 

Och det finns en sak som måste se först                                  Hur morgondagen ser ut       

jag vill eg inte leva mer men jag orkar fan inte göra nåt åt det. 
Har läst Jag vill inte dö men orkar inte leva...av Ann Heidenbein eller nåt.....
och det är som jag skulle skrivit den själv. Förutom allt om Frued och garkovski och alla andra kloka gubbar för de vet jag inget om.
Men hennes ångest är som min egen.
Det är dumt att gå framför ett tåg, för det blir så kladdigt och dant. Och lokföraren då??  EN lastbli likaså....jag var ju på väg en gång att fronta en lastbil och efteråt kom jag på att det var mjölkbilen och blev så ledsen över alla mjölk som blivit förstörd.
Hon skulle dränka sig i havet för då behöver ingen ta hand omen....men är inte det liite ego? Tror ju de anhöriga vill begrava mig. Så de vet var jag är. De borde få det lugnt då, när de vet det.
Jag har mina 48 propavan i säkert förvar. Jag skulle ta dem om jag orkade.....men jag vill gärna vara nyduschad och full och det är så jobbigt att bli det. Och sen ska jag bestämma vad jag ska ha på mig.....
tror bara det vore bra för min man att hitta mig och se att jag verkligen är död för hans läkande. Jag skulle naturligtvis ligga i min egen säng och vänta på sömnen.....
men nu kom pizzabudet så lika bra att äta då.
Det kommer alltid nåt emellan!!

Den skickas till tryck inom ett par dagar nu!!!!

När jag får vara ifred som jag fick vara nu i 4 veckor när inte jobbet funkade och AF inte hade tid förrän den 4 mars så funkar jag. Hemma med mitt eget göra, så funkar jag jättebra!! Eller jättebra...vad jämför jag med då?
Jag har städat, lagat mat och börjat måla hallen och tapetserar mitt rum.
 Jag är superkreativ när jag får göra det jag vill när jag vill och sluta när jag inte orkar mer. När jag kan bestämma mig för att tapetsera dit sen ska jag gå o lägga mig, ja, då gör jag det och det känns super.

Men sen kommer såna där måsten....åka till mamma t ex. Fixa papper som måste vara inne för den 2e....
då kommer krypet igen. När jag tänker på att på måndag är det den 1e.....då fyller Marcus och det är ju på + sidan men då är det mars...och den 1e ska jag till läkaren och den 4e ska jag till AF, den 5e ska jag till psykologen, den 8e till kuratorn och den 10 till tandläkaren....då är krypet här och sängen känns som den enda trygga platsen i världen. Är jag utanför täcket kommer jag att dö. Då pratar hon med mig igen och jag vill inte lyssna men hon tvingar mig ju till det!

Och jag undrar igen varför jag lever när jag inte vill....men hur ska man orka göra av med sig då?
Det är den 24 februari idag och jag är ledig. Jag tapetserar och målar trappen. Det blir så sabla fint och jag blir så glad och jag är så bra!!

I am simple THE best!!

Konstiga drömmar har jag...fast jag förstår dem ändå. Inatt drömde jag att vi var på en stor hundträff. Vi hade vår Ina, men det var inte Ina utan mer en grönendal...men det var Ina. Ledaren för träffen bestämde att alla skulle ta in sina hundar i lokalen, det var säkert 500 hundar...typ, och ta av kopplen sen skulle alla gå ut och kalla in sina hundar.
Då skulle man se vad duktiga de var på att hitta sin ägare trots myllret!
Vi tyckte det var konstigt och trodde inte riktigt på det men gjorde som hon sa.
Väl ute igen ropade vi på henne men inte kom hon. Det vällde ut hundar...berner som gick ut o lade sig i snön, småhundar som skuttade omkring och letade efter sina ägare. Vi gick in och letade efter henne och under bordet längst in i hörnet låg hon. Rädd så hon skakade. Inte vågade hon sig ut själv bland alla dessa andra.

Jag förstår detta, gör du?

www.book-on-demand.com

Där kommer i dagarna min 3e bok ut. "Den stängda dörren".
Jag har lagt all min energi den sista veckan på att få det klart och inskickat. Och det känns bra och absolut meningsfullt gjort!!
Sen om jag varit disträ och irriterad beror på att min hjärna inte orkat mer än det.
Just nu går all energi i kroppen åt att hålla den varm, pannan orkar inte mde denna kyla så snart tänder jag en brasa på vardagsrumsgolvet. Det får gärna vara 5M  djup snö bara det inte vore så många MINUS grader!!!!

Idag ska jag hålla mig varm med vin!!!!

Jag är helt normal. Iallafall för att ha GAD. Att reagera så som jag gjorde förra måndagen och tisdagen på mitt nya jobb var helt enligt det normala beteendet för en som har GAD och gör nåt helt plötsligt med stora förväntningar.
Har man GAD får det inte gå så fort. Utan man måste tänka först.....åka föbi....känna hur det känns...måla upp en bild......så ser det ut....så ska det vara.....sen gå in och känna lite lite lite i taget......sen lite lite i taget......sen lite i taget.....Då kan det gå bra....bättre.
Det har min Kurator sagt! Hon ringde idag och beklagade och var nog lite lessen att hon hade missat det här tåget för hade vi tagit det i den takten man ska enligt KTB och GAD så hade vi iaf haft störra chans att lyckats med det.

Men jag är nog eg....inte 100 % iaf ledsen för att just städjobbet inte gick....även att det känns att jag misslyckats ännu en gång. Att jag kunde lagt krutet på gamla jobbet, att jag nu backade 10 steg igen och det känns förbannat jobbigt. Ångest är förbannat jobbigt.

Nästa gång jag lägger krut på något ska det vara något jag verkligen vill göra! Inte bara att jag tror att jag ska klara det....utan ska vilja göra det med!!
Jag har ett par saker som jag vill testa innan jag dör och det är väl läge för det nu då. Vi får se om jag kan....

Jag fick ett nytt jobb.
Jag blev uppsagd från nattjobbet p g a personliga skäl då jag fått diagnos GAD med deprission och neurotiskt .
Sen sökte jag ett nytt på 50% städare....tänkte att då behöver man ju bara gå där o svabba golv, inte tänka, inte göra nåt mer än just det. Svabba golv! Facket ordna så jag fick det. Tack, detta ska jag klara absolut!!
Jag var där och tittade och det kändes lite konstigt men det kan man inte säga högt så jag sa inget högt.
Jag var där första dagen och det var garn hit och garn dit. de ska tvättas här och det ska vara så...sen ska du ha den vagnen och sen ska du beställa här och ordna här och där.....
Jag åkte hem klockan 10.30 och la mig......sov. Tills nästa dag då jag försov mig för jag ställde klockan fel. Kan inte tänka rätt kvart i och kvart över på en vanlig klocka. Digitala står det ju....6.45 eller 7.15 men nu ska det vara lite före 7an eller lite efter. Vilet är rätt??? 
Så jag kom försent. Hade ångesten med mig redan sen igår när jag inte hade somnat från den utan med den.

Det var rörigt i personalrummet där vi fikar och jag tänkte så här kommer det att vara. Så här kommer det att bli. I 15 år till.
Väl på plats var det planeringsdag för förskolelärarna. Och vi kunde inte städa där i deras personalrum. Vi städade det andra och jag tänkte hela tiden. Detta är ditt jobb. Detta är ditt yrke. Det är detta du kan. Detta du ska.
Jag är i vägen. De måste plocka undan för att jag ska städa. Barna vill väl för fan inte att jag ska städa NU!! De har ju världens viktigaste saker för sig! De bygger ett torn och leker med lego!
Jo, plocka undan här nu så tjejen kan städa. Barnen suckar och jag med.
Om det bara vore för detta....

Det är ett bra jobb. Det är ett bra yrke.
Det kryper i kroppen på mig. Det börjar alltid i låren. Sen kommer pirret som jag undrar (om jag är kåt) men vet att det är jag inte. Sen börjar det i armarna. Nacken knyter sig och skjuter pilar till mitt huvud som börjar fyllas med vassa pilar. Jag blir matt i kroppen samtidigt som allt knyter sig. Det är nu mammas fostran kommer in.
Jag sätter mig och låtsas som det regnar. Försöker skynda på Lotta att vi ska bli klara och jag får komma ut och andas. Men vi kan inte gå före 10.00 säger hon. Klockan är 9.35 nu.
Jag börjar frenetiskt torka ett golv till. Det är gjort på 8 minuter. Jag gnor en dörrpost, en till....klockan är 9.50 och vi kan dra oss ut mot städskrubben.
Klockan 10.00 sätter jag mig i bilen. startar den lugnt, backar ut och kör iväg!
Sätter på radion på högsta och så skriker jag!!
Jag skriker i 17 kilometer. När jag kör i hemma.....Hemma! har jag slutat skrika. Tårarna har torkat och jag går in till Berndt. Min klippa. Sätter mig vid köksbordet och säger att detta kommer inte att gå!
Han häller upp kaffe och så kommer allt.

Det ger mig ångest att städa, att vara i vägen, att be om ursäkt för att störa, att vara ny, att inte kunna!
Ångesten ger spänningar i kroppen och jag har just nu ont i varenda cell.
Det ger mig ångest att samhället är så det måste finnas dagis.
 Det ger mig ångest att barn är söta som troll.
Att barn är fula.
Att fröknar ser snett på städvagnen.
Det ger mig ångest att jag känner det fast de inte ser snett på den.
Det ger mig ångest att jag inte klarar detta!!
 Det ger mig ångest att jag tänker att ska jag göra detta så är mitt liv slut!
Det ger mig ångest att jag inte vill leva mer.....
att jag känner att brunnens golv är kallt.
Att jag åter igen ligger här nere ensam.
Att jag åter igen ska ligga här och börja..om jag orkar...klättra upp igen.

Jag mådde ju för fan bra! Jag sökte ju för fan detta jobb själv! Jag skulle ju klara det!
Att jag känner mig själv så lite skrämmer mig mest.
Att jag tror att jag är bra. Att jag är bäst!
I´m simple the best!

Det är jag...men inte när det kommer till detta.

Är nu på plats sedan en dryg månad på Lilla Nygatan3. I vårt nya gamla hus=)) Huset är bygggt 1939 och rött med vita knutar. Det är kök, vardagsrum och badrum på 1a våningen. På andra är det sovrum, kattrum och mitt arbetsrum. I källaren är det pannrum, tvättstuga, förråd och Berndts rum. Dryga 1000 kvm tomt som ska påtas om en hel del under sommaren. Ser verkligen fram emot det!!

Vi har haft lite strul med ett avlopp som det dock nu verkar vara OK. Är väl så i gamla kåkar...men skulle ändå inte kunna tänka mig ett nytt plastigt hus. Det kommer bli bra här!

Jag letar nytt jobb med om nån skulle ha ett åt mig- hojta!! Hoppas bara att jag snart kommer må så att jag tänker "jobba". Ska börja massa möten och sånt nu får se vart det leder. Inget jag oroar mig för eg. känns mer som att jag inte orkar bry mig. Saker och ting får helt enkelt ordna sig av sig självt!

Katterna får ni läsa om på deras blogg men men....Jag ska bli farmor igen! I Juli kommer mitt 3e barnbarn. Jodå, det är Johan igen. Och Emmie som tänker befolka hela Offerby=))) Nävars detta är nog deras sista skruttunge som kommer nu. Sen får Dennis och Sarah ta över det jobbet.

Idag tänker jag inte gör nåt så nu får ni nöja er för denna gång, inte ofta men iaf=)))

Ja jag vet att jag borde uppdatera här oftare menjag skyller allt på Facebook och det där bageriet och farmen. De tar alldelles för mycket datatid för mig. Jag måste skärpa mig!!!
Jag borde också börja jobba på boken jag håller på med för nästa bokprojekt jagar mig med!!
Vad fan håller jag på med???

Vi har köpt hus!!!! ÄNTLIGEN!!! YIPPIII!!!! Och mesta tiden just nu går åt till att gå och tråna och vänta på att tiden ska gå¨för jag vill flytta NU!!!
Jag vill inreda. Pyssla igång sovrummet och köket ska få nya gardiner....och katterna ska få det så...och gubben ska ha rum i källaren och jag vill ha.....NU!!!
Men får väl vara glad att vi kommit så långt att vi köpt iaf. Och det är bara 24 dagar kvar tills flyttlasset går och jag har redan tömt iaf 1 köksskåp och ett till är tomt nästan....
Så vad gnäller jag om. Till våren ska det påtas blomsterrbetter=))))

Ja nu börjar det likna nåt som nåt i den nya lägenheten. För det är vad det är...en lgh. Undrar om jag nånsin kommer känna detta som ett HEM!? Det är fin. Jättefin, ren och snyggt. Nya gardiner, nytt överkast och lätt att städa. Och det finns BADKAR=)))))
Utrrummet är enormt. Både stort och trevligt. Skönt att sitta där. men...
Ge mig tid så ska det nog bli bra...bättre.
Maken tittar på hus och pratar om det hela tiden. Jag försöker slå dövörat till för jag måste ha tid. Mer tid.

Jag vill läka och bli jordad och stadgad i mig själv innan jag vill röra på mig igen. Det är så mycket mer än bara boendet just nu. GAD.....arbete? kattungar.....och en grabb som jag tänker mycket på men han blir bara arg när jag ger mig till känna så jag får ligga lite lågt. Han behöver nog också tid och få andas i lugn och ro. Precis som jag.

Jag trodde vi skulle fått skattepengar så jag kunde ha bokat min december-ljus-terapi-resa men det fick vi ju inte då. De kommer väl i september.....får väl bli en sista minuten resa.....men jag ville ju bokat NU! Och fått gått och sultat lite på den innan....längtat och väntat och hunnit få ångest innan.....över pengarna, över att jag måste packa, att jag ska trängs med andra människor i sex timmar i ett plan, att jag inte beställt mat utan måste fixa det innan så jag inte hinner bli hungrig. För det är en ångest i sig. Hunger. I september åker maken till norrland och lingonen igen....då kommer ångesten igen. 
Men då kanske jag har skattepengar och då kan jag ju ut o shoppa......men det kan jag ju inte alls det. För t o m till Lidl är det svårt att ta sig.
Men igår var jag där=)) På cykel- Ensam. Med liten nota. Och kontanta pengar. Va bra jag är!!!

Nu har jag varit hos läkaren med och han har läst och sammanställt och kommit fram till att jag har GAD.

Ja, känns bra att det är något som det finns namn på och att jag inte är ensam om detta då...men detta är ett kroniskt tillstånd som jag befinner mig i. Och det vet jag inte om jag kan smälta riktigt - just nu. Maken är inte hemma men hade behövt han nu. Han är aningen ångestdämpande med.
Jag kan, eller borde gjort under alla år. Jag är trots allt 49 snart....och ju mer jag tänker så visst har jag haft detta länge...länge.
Man kan Googla på GAD och läsa där och visst har jag gjort det och visst känner jag igen mig. Men jag trodde detta var en del av min personlighet men just nu känns det som jag inte känner mig själv. För vilket är jag och vilket beror på GAD?? Men om jag har GAD och jag haft det sen december 1960....då är ju det jag!

Nu är jag kontrollerad, stämplad i arselet och klar! Ganska godkänd....GG. M a o. =)) Får duga vettni!
Har fysisk arbetsförmåga. Har psykisk arbetsförmåga - MEN ....... !!!!!
Bara om jag slipper vårda. Slipper ha ansvar för andra människor. Kan gå hem och göra det jag verkligen vill göra sen!
Skala morötter på Dagis till Dagisbarn som gärna vill höra en saga berättas medan de hjälper till med morötterna - KAN FUNKA!! 

Inte stapla kartonger på Willys. Nej tack! Inte ta hand om sjuka och nödställda. Tyvärr - det får någon annan göra.
Jag får inte abdikera som Morsa till De Tre Musketörerna - MEN jag behöver inte "ta hand" om dem - bara Fika och ha mysigt med dem. De är ju faktiskt vuxna nu och de har ju egna ben som de verkar stå ganska stadigt på utan mina kryckor=))
forts följer...

Jag gick runt i våra tomma rum.
När huset varit fullt med saker märkar man det inte alls men när det är tomt känns det så markant.
Köket är helt neutralt, tv rummet likaså.
Matrummet får mig att le och jag vill dansa!
Det rummet som vi haft som sovrum, där är det någon. Energi som är off. Som är nere, som man blir ledsen av. Där har vi sovit de sista åren.
Jag gick in i matrummet igen. Och jag dansar.
Jag går in i sovrummet och mina axlar tyngs ner.
Jag ber "henne" följa mig. Jag vet en plats där du kommer vara välkommen att vistas. Där du får en uppgift och ett sällskap.
Jag plockar en bukett gullvivor och tar med mig dem ut till ett hörn av vår trädgård mot skogen där många av våra små vänner djuren har fått en sista vila. Jag lägger blommorna där och ber "henne" stanna här. Ber henne ta hand om de små åt mig när jag nu inte kan mer.
Jag stannar en stund. Sedan lämnar jag dem ifred att bekanta sig med varandra och jag kommer inte gå dit någon mer gång. Jag lämnar dem ifred nu.
Såsom "hon" har lämnat rummet ifred nu.

Moving on, Started my life for me.
Sitter i ett nästan tomt hus. Datorn, tvn, Signesoffan och sängen - det enda som inte fick plats i boden där just nu hela vårt liv befinner sig. Nästan.
Endel är i husvagnen där jag nu bott i 24 dagar tillsammans med två av mina katter. Endel är hos Maud -älskade Måddan med alla sina förråd=)) Två katter är hos Magnus och Amanda och Ruster är hos Amanda och Humlan där han gör det han är bäst på=))) Eller bäst på är han på att gosa men sen näst bäst på....kanske. Sova gör han bra med.

Ewa håller på att torka ur det sista ur kylskåpet och jag längtar till MAXI när jag får åka och storhandla och fylla min kyl och frys igen. Något jag är fostrad till att det ska vara. Skulle aldrig överleva med en ostkant och en kladdig smörbytta....
Men ännu är det ett par dagar dit. Men såååååååå fantastiskt skööööööönt att vi äntligen kommit såhär långt med denna flytt.
Den värsta flytt jag varit med om. Ni som läst mina böcker har läst dikten om hur glada vi var när vi flyttade till Eklövet....nu är det samma men tvärtom. Ångesten har bara lagt sig på ytan. Jag kan känna att det ska bli så skönt att inte ha en massa trasiga saker och halvfärdiga projekt omkring mig....men friheten. Trädgården. Tystnaden. Var finner jag den sen?
Sista tiden har jag varit så förbannad. Har världens kortaste stubin och jag tänder på alla 18. Det blixtrar till bara. Men det är bra säger Ewa. Att jag "känner" att jag inte stänger av och mannen jag delar livet med får känna att jag känner med. Jag har nog varit för flat förut och inte sagt ifrån. Nu säger jag inte ifrån heller - jag slår igen en dörr och låter som en attackerande Tigrinna. Nästan så det hänger en brödkavel i luften - åter igen!

Men det är bra. För jag mår mycket bättre efteråt när luften kommer tillbaka i mina lungor och jag kan andas igen. Jag önskar bara att vi kunde börja tömma friggen NU! Men kanske är bra att jag får vial ett par dagar efter städningen.

Jag städa lite....och mina tjejer desto mer. Ewa,Anna,Laila och Nina!! Underbara vänner växer inte på träd men jag måste varit väldigt snäll i ett tidigare liv som fått de här nu.
Stefan och B körde grejer till soptippen och till sonen. Så skönt att börja bli klar!!!

Nu är det 20 dagar kvar till flyttdag. Jag har packat det jag kan inne. Har kök och badrum kvar. Och städet och några andra små petitesser då=)))

Makens ångest blir bara värre för var dag som går. Flyttdagen kommer han troligtvis sitta i ett träd och skrika. Då gäller det att jag inte packat ner alla Wiskeyflaskor för det är det enda som hjälper då. Tills han trillar ner....
Tur att vi har många goa fina underbara älskade vänner som kommer och hjälper oss. Utan dem skulle jag aldrig klara det här. Med allt som har varit det sista året och allt detta innebär rent praktiskt.
För att inte tala om stöttningen jag får när maken ångestar ännu mer.
Jag tror inte familj eller vänner förstår vad värdefulla de är!!

Från vårt lilla hus vid skogens kant ska vi alltså nu flytta till en lägenhet. Andra våningen med inglasat uterum. Det kommer bli så bra=)) stelt leende***
Berndt bodde i lgh när han var 25 - 29 år. Jag bodde i lgh från 10 år tills 17 år och sedan gästspelade jag i två stycken på 6 månader efter skilsmässan. Vi bodde på Snickargatan i 4 år, där hade vi egen trädgård. Det funkade....nu har vi ett inglasat uterum.***
Detta kommer inte bli för evigt. Vi har husvagnen. Vi har cyklar. Puben är öppen och det kommer vara varmt i Vättern i år.
Vi kommer överleva förhoppningsvis. Allt som inte dödar, det härdar! Vi kommer efter detta vara skittuffa och stenhårda. COOLT!! T o m Berndta kanske skaffar sig en tattooo sen.....

Jag har funderat på att skicka tiggarbrev till Sveriges rikaste....det finns en lista på Wikipedia.....endel har över 200 MILJARDER!! Och jag behöver bara en halv mille......till kontantinsatsen på ett hus. MED TRÄDGÅRD!!
Det är inte huset som behövs. Utan trädgården. Utan trädgård kommer jag sakta men säkert att kvävas.

Andas in. Andas ut. Ända ner i magen. Andas in. Andas ut.

Måste titta till Loppan....

Var hos Mamma igår. Hon låg på sin säng och slumrade när jag kom. Men lyste upp som en sol när hon fick se mig. Precis som de små solar av Tusselago jag har med mig till henne. Jag sitter på sängkanten och håller henne i handen.
"jag mår inte bra, säger hon. Det räcker nu"
"jag tycker inte det här är roligt längre" säger hon.

Vi känner varann så väl att jag vet precis vad hon menar.
"Nä det förstår jag att du inte gör" svarar jag.
Roligare saker har hon ju pysslat med i sitt 83 åriga liv än att ligga så här och tyna bort.

"jag blir avundsjuk när någon jag känner har gått bort"
Jag kan bara nicka
Min mamma älskar vitsippor och har alltid sagt att hon vill dö när vitsipporna blommar i Kanalängen
Då vill hon bli strödd där

"Du får vänta tills Vitsipporna" säger jag
"Vitsipporna" säger hon och ler
Jag ser vad hon tänker

Hon nickar och mina tårar rinner

I torsdags började det likadant som när Berndt säger att vi ska åka skidor istället för att sitta på trappan och se på takdropp.
Jag mår illa. Magen knyter sig i kramp. Skinnet vänder sig ut och in. Blodet står stilla i kylan och nerverna svider. De purrar som värsta MaineCooner......Järnbältet kring mitt huvud och mina käkar dras åt tills skallbenet knakar och tänderna spricker. Jag får migrän eller tandvärk, jag vet inte vilket. Kan inte hålla ögonen öppna, måste blunda för att slippa från omvärlden.

Iaf så för makens skull, för vilken gång i ordningen då?, drar jag djupa andetag....eller är det för min skull?, andas in och andas ut.....det är ingen fara, du kommer inte dö.

Vi ger oss iväg. Hämtar resesällskapet som önskar att vi ska vara glada och pigga och förväntansfulla. Åker ner till busshållplatsen och jag andas för att inte kräkas. Vilket jag önskar att jag gjorde för då skulle de låta mig stanna hemma. Visst?
Bussen kommer. 50 Personer i samma buss. Alla glada, förväntningsfulla - utom jag. Det pratas, skrattas och stojas.
Vi åker till Tyskland där det ska handlas sprit. Sprit. Vin. Öl som är så billigt där.....men att det kostar 3000:- att få en bussbiljett i denna helvetesbuss är det ingen som räknar med. Mer än pessimisten herself. Jag.

Bordershop.

Hotell med stor säng. TACK GODE GUD!
Men den får jag inte ligga i, vi ska ut o gå. Stön! Jo, jag går in i första affären och köper det jag köper när jag behöver massor med tröst.

Ett rosa nattlinne till mig själv. Ett par rosa byxor till Alice och en vit blus med rosa hjärtan på till Alice. Detta kan jag leva på i två dagar.

Sen ska det 50-personers lilla intima sällskapet äta mat tillsammans. Tysk snitschel förstås.
Jag trodde det var wienersnitschel......men det kvittar ju för jag kan inte äta ändå. Jag äter en halv potatis.....av den blöta sönderkokta. Fläsksnitsaren rör jag bara tills fläsksmaken fyller munnen så jag undrar om jag ska kräks på tallriken....
Men det gör jag inte. Den stora majonäsklicken på de 1-timmes kokta ärter, morötter på burk hånler åt mig när den dallrar. Potatisen rör sig upp och ner i strupen och jag undrar om jag får gå o lägga mig.....
men blickarna runt omkring mig säger att det vore högst ofint när man fått chauffören till bords att gå så tidigt.

Till sist får jag gå iallafall. Till mitt stora dilemma ligger mina sömntabletter kvar hemma. Fy fan va kul!

Jag slumrar mig genom natten tills mobilen ringer 6.35. Dusch och en näve piller för att överleva denna dag. Denna dag som till trots kommer att till sist ta mig hem.
Två affärer och tabletter har verkat så jag handlar ganska vettigt tror jag.
In i bussen och hemåt. Resan hem tar 10 timmar. 2 färjeturer och ett par matstopp sen kör till sist bussen i bredvid vår bil. Vår älskde gamle skruttiga, trasiga skitiga volvo - vad jag är glad att se dig! Som en kär gammal vän har du stått här o väntat  - på mig!

Jag kramar om resesällskapet och tackar för deras stora tålamod med mig som är ett så fruktansvärt tråkigt socialt spöke. Sen får jag åka hem.

Berndt låser upp dörren och lukten slår emot mig. Men inte den lukten jag befarat då jag vet att soppåsen inte kom ut innan vi åkte.....utan detta är lukten av Klorin, Såpa och CillitBang.

Jag vet inte om jag ska gråta av lycka eller av att skämmas. Änglarna som Gud och Line sänt till mig har varit här och städat. Jag går in och sätter mig på toalettlocket och tårarna som bränt innanför länge nu kommer, de går inte att hejda längre. Hela badrummet är skurat med klorin och såpa. Hinken är slängd och där står en ny. Köket känner jag knappt igen mig i.
Och just i denna sekund går det upp för mig. Jag mår nog inte så bra,va.....när jag inte orkar städa på....vet inte ens när det var senast. Det har grott igen här och medan jag suttit på en buss har detta "hem" renats. Inte undra på att jag har haft sådan ångest hela resan då. Våndorna som änglarna haft har jag känt. Hur de gnott och fejat har gett mig ont i ryggen i bussen.

Jag ringer och försöker säga tack, men det stockar sig. Det finns inga ord. Tröttheten lägger sig över mig som en hinna nu. Den bär mig i säng och jag försvinner.......tack Gode Gud för änglar och min egen säng!

Besiktning av hus är inte bara på gott. Eller.....kanske....det visade sig iaf att vi bott i ett riktigt .....råtthål.? I badrummet är hela golvet blött....det är tydligen gjutet golv under plastmattan och det är fuktigt rakt igenom. Besiktningsmannen fotade från alla ventiler i grunden. Det måste rivas upp hela golvet.
På vinden över matrummet är det mögel på takstolarna. Vi kan inte säga hur angripna de är men det måste saneras och sättas dit bättre ventilation för tydligen står luften still däruppe. Vi som tycker huset är kallt - det är det inte! Det är väldigt välisolerat.
Så vi har tre val.

Antingen behålla huset, bo kvar alltså...och renovera det. Ca 2-300 000 kronor.....det har vi inte och kan inte låna upp det vare sig på huset eller våra inkomster. Så det sket sig då......

Sälja det i befintligt skick och dra av 100 000 på priset till de som beställde besiktningen och fortfarande vill ha råttboet. Då är vi utfattiga men av med bekymret.
Vi har inte till någon ny kontantinsats som bankerna kräver idag. 10% av en miljon som alla hus kostar är 100 000....vilket vi kallt hade räknat med.

Eller elda upp skiten. Då har vi tak och mat i Skänninge.

Så nu säljer vi huset och önskar dem LYCKA TILL! Sen får vi ta tag i resten när chocken lagt sig.
Vi ska väl bo nånstans iaf.....husvagnen eller en lägenhet.
Man dör säkert inte av att bo i lägenhet .
Bara det att man får inte det med 10 katter. Och vi kan inte bo i trappuppgång, då får jag skäms om maken inte kan gå där för det är andra där.

Så just nu vet jag inte hur det ska bli alls.