tusentankar

man håller andan.
Tänker, jag ska nog gå ut och pyssla lite i trädgården. Men telefonen är med hela tiden. De hade frågat om hon ville åka hem och vänta hemma, och varför inte....
All behandling är borttagen. Hon vägrar att äta. Hon läppjar bara på vattnet.
Så hon åker hem. Ligger bättre hemma och väntar.
LAH.
LasarettsAnsluten Hemsjukvård. De kommer, ger smärtstillande och väntar...
Hemtjänsten kommer. Tvättar av lite, det är varmt att dö dessa dagar.
De kammar henne. Klappar på kinden och går igen...de väntar...

Jag jobbar natt på ett äldreboende. Jag är van med döden. Jag har tappat räkningen för länge sedan på hur många döda människor jag sett, tagit hand om, följt över gränsen.
Men nu, när du ska gå från mig, bara jag gråter. Bara jag gråter.
Det är så jobbigt att se dig bara ligga där och inget vilja hellre än att få lämna oss.
Vi unnar dig ju det, cancern har ju redan vunnit, varför tar han inte hem sin vinst och drar???
Varför ska du ligga så här.
Det är så ovärdigt när döden drar ut på sin hämtning. Han har ju bestämt sig.
Hämta henne nu. Låt henne inte vänta längre...det räcker med oss andra...
inget är som väntans tider...

Vi har sagt hej då. Vad ska vi mer säga. Vi tar hand om varann, vi som blir kvar. Vi som kommer behöva tröstas. Vi saknar dig redan...den du vi kommer minnas.
Bitchen med de sylvassa replikerna. Matmor med den underbaraste porterstek. Dina bullar. Ditt skratt. Din medkänsla. Att du förstod mig. Att vi var lika du och jag.  Skrattande åt samma saker...