tusentankar

Är det livet som bara går och går? Även när jag tar time out så har livet knartat på och jag har ingen aning om vart åren gick...
Jag kom ut i min trädgård en dag och fick se syrenbusken, den blommade inte, längre. Jag hade missat syrenblomningen, och tårarna brände i mina ögon och vätte hela mina kinder.  Johan fyllde 26 år.
26 år!? Men när tusan hände det? Jag var ju nyss 27 år. Att det inte skiljer så många år på oss det vet jag men inte var vi jämngamla min äldste son och jag? Det är tre män som kommer hem och in i mitt kök, det blir fullt och mer därtill, de säger, "blir det nåt fika, morsan". Morsa, skulle jag, lilla jag vara mor till dessa tre långa fullvuxna män?  Och då kommer Marcus, "fajmoj, ta nej bujken". Mitt barnbarn, kan prata hela meningar. Han kommer ihåg var kakburken står uppepå kylskåpet. Och här står jag och undrar när fasen hände allt detta? Jag hinner inte med.  Jag hinner inte med. Nu får vi ta och sakta ner lite här, bromsa för tusan, det känns som att åka virvelvind och jag håller på att kana aaaavvvv.....
Min yngste min älskade lille Jesper, 1.88 lång. Han tar hela mig i sin famn, lilla mamma då, så liten du är, fast du är tjock och mjuk. Go att krama som en gosenalle. Om jag slår mig på knäna idag är det dom som tröstar mig. Och blåser.