tusentankar

Marcus är min kaksmula. Mitt livs efterrätt. Som de brukar säga att barnbarn är.
Fast än vet jag inte om jag är så gammal att jag kommit till efterrätten, men det är ju kul att vara farmor fast man inte är så gammal. Han föddes den 1/3 2003.
Johan ringde klockan 23.10 och sa att nu åker vi till bb.
Men gud, tänkte jag, ska jag ligga vaken nu och vänta hela natten detta kan ju ta hela dagen!!
00.40 ringde han igen. "Så farmor då var det klart, Marcus är här!" 00.22 är han född. Och Ida är förstföderska, om jag tänker på min första förlossning kan jag tycka att det var lite orättvist. 
Då låg man en vecka på bb, men Ida var hemma efter ett dygn så vi firade en-dags kalas med tårta.
Jag var och köpte en grön marsipantåra, och vad fånig man är som ny farmor då, jag talade om i bageriet att  jag hade blivit farmor och ville att det skulle stå Marcus på tårtan. De satte på lite storkar och blå pärlor med, så fin tårta det var. Och vi satt på sängkanten tysta och bara tittade på det lilla pyret som sov på sina föräldrars säng. Så söt, så liten och så skör.
Nu blir han snart 3 år. Och allt är bara dagis. Dagis-farmor, Dagis-bilen, Dagis-hunden. Det är tur att han har dagis och busa av sig på, han är en riktig vildbatting. Men det är ju bra med kaksmulor som efterrätt för man kan ju låna dem en stund när man orkar...