tusentankar

Inatt ska jag arbeta. Det är torsdag, och när jag kommer hem igen är det fredag. Jag åker hemifrån 10 i 9, och kommer hem strax före halv 8 i morgon bitti. Då är många på väg, till sina jobb, skola or whatever.
Jag längtar hem då så jag kan känna i huden hur min säng känns. Hur gått det är att krypa ner, dra täcket långt opp under hakan och bara försvinna in i dimmorna. Drömlöst. Tungt, borta från allt.
Och jag hoppas och ber de mina som vakar över mig om en lugn natt. En natt då alla mina gamla tanter och gubbar sover så gott, så gott. Jag lovar att smyga runt och bara lyssna på era underbara snarkningar.
Då vaknar ni i morgon bitti till en utsövd och lättsam dag. Då det är fredag och nån form av underhållning i stora festsalen. Det blir kul för er.
Det är bara min gamla bonde som kommer upp strax efter 4 och vill ha en kopp kaffe och en macka med prickig korv, och det får han så gärna, han har väl gått upp så här dax i bortåt 70 år, men nu somnar han om igen på kaffet istället för att ut och mjölka.
Det är 17 boende där jag arbetar, 17 individer, 17 olika liv som levts. Alla med varsin unik historia att berätta. Och alla vill ha det på sitt sätt, "så har jag alltid gjort"...
Tänk när jag blir gammal, finns det någon då som stoppar ner täcket ordentligt bakom nacken på mig, så som jag vill ha det. Hur går det med min mage om jag inte kan tala om hur den funkar, finns det någon som bryr sig om att jag vill sova naken eller att jag inte tycker om smör på mackan...jag vill ju ha det som jag alltid har haft det även när jag är 86 år. 17 olika människor. Glöm inte att det är en människa där bakom, hon som inte kan tala längre, hon som inte ser eller hör längre. Hon är dotter, mor elller syster till någon. Någons bästa väninna, som tisslat och tasslat, fnittrat och fjompat. Om pojkar, som varit kär...
Gråtit och skrattat många många gånger...